Måleriet är ett sätt att uppleva det jag har omkring mig. Ett sätt att minnas.
Det är lätt att föreställa sig att mina målningar är försök att skildra minnen och stämningar men jag upplever att det är omvänt.
Det är som om jag först måste måla bilderna för att sedan minnas dem eller lägga märke till dem i naturen.
När jag cyklar hem från ateljén på kvällen framträder plötsligt ur mörkret det röda träd jag just målade på linneduken. Allting finns därute.
Kanske är det där cirkulärt. Kanske är mitt intuitiva måleri en gestaltning av lagrade undermedvetna minnen. Minnen av vind som får vattenytor att krusa sig. Solrosor som borrar sig in i mitt medvetande. Minnen av en helt stilla dag.
Ju mer jag målar desto mer upplever jag. Och det jag upplever svarar jag på – genom måleriet.
Kanske är de landskap som uppenbarar sig i målningarna också skildringar av det som pågår i mitt inre just i stunden. Eller platser som jag behöver vistas på. Jag vet inte. Om jag vet vad jag söker efter när jag målar så hittar jag det aldrig. För mig handlar måleriet om att inte veta. Det är ett samtal som pågår långt bortom orden.
Nu har måleriet fått mig att vända blicken från himlen ner mot marken. En myr, en blomsterbukett, ett träd på hösten. De nya målningarna är intensiva, fulla av färg och vibrerande av ljus. Penseldragen rör sig fram och tillbaka i olika riktningar. Det skimrar och skiftar. Det borrar och drar. Färgerna glider in i varandra eller ligger ovanpå varandra. Vissa av dem reser sig medan andra drar sig tillbaka. De sjunker och flyter. Allting andas.
Clara Gesang-Gottowt